Klimatkrisen som ett demokratiproblem

Bildkälla: pik-potsdam.de

Ett dilemma med klimatkrisen är att skadeeffekterna kommer gradvist och långsamt smygande förutom ibland vid plötsliga extremväderhändelser som ger stora men lokalt begränsade skador. Om det är långt mellan skadetillfällena tenderar vi att glömma hur allvarliga de var, vi lagar och bygger kanske lite bättre men på den lokala nivån har enskilda individer och kommunala styrelser ofta inte ork och ambition att försöka påverka utsläppssystemen i grunden. Samtidigt har oljeindustrin fortsatt att vara bland de mest lönsamma branscherna och investerare och pensionsfonder har låtit vinstkraven gå före kraven att rädda klimatet. Därför fortgår krisen och koldioxidhalten i atmosfären blir allt högre för varje år. Våra skolbarn får lära sig om riskerna med detta i form av tipping-points som när de passeras gör att den gradvisa temperaturökningen får en allt mer självförstärkande återkoppling i planetens naturliga klimatsystem. Men klimatdemonstrationer och protester har inte förmått påverka de representativa församlingarna tillräckligt starkt för att nå globala utsläppsminskningar. Aktivisterna blir inte lyssnade på i någon högre grad.

Så den gradvisa uppvärmningen har tillåtits fortgå. Klimatfrågan blir en fråga bland alla andra när de extrema skadorna fallit i glömska för att det var länge sedan sist eller att de sker långt ifrån det egna landet. Covid19-pandemin tog bort fokus och sedan kom krigen i Ukraina och mellanöstern. Forskarrapporter poppar upp då och då och påminner om risken för systemkollaps i havsströmmar, ekosystem och vädersystem men tröskeleffekterna är svåra att se annat än i backspegeln. Böcker skrivs och publiceras men har inte fått genomgripande inflytande. Kanske kommer sommaren 2026 med tydligare krissignaler men om inte så riskerar vi att hamna ännu längre ner i utförsbacken innan vi reagerar på global systemnivå och försöker stoppa utsläppen och restaurera klimatet.