Kritik av Liquid Winds miljardinvestering tillsammans med Umeå Energi

2023-02-02



I veckan släpptes nyheten om Liquid Winds miljardinvestering tillsammans med Umeå Energi. Med hjälp av infångad koldioxid från Dåva kraftvärmeverk och vätgas producerad med förnybar el, vill man årligen producera 100 000 ton ”grönt elektrobränsle” (så kallad e-metanol).

Dom goda nyheterna är att anläggningen, som visserligen kommer kräva enorma mängder el, bidrar till att minska utsläppen. Utsläppen från kraftvärmeverket ska fångas in, ”packas om” och förbrännas en gång till i ett flygplan eller fartyg.

Dom dåliga nyheterna är att utsläppen därefter inte längre går att fånga upp på ett bra sätt. Satsningen är en investering i en fortsättning på ”förbränningssamhället”, där all utsläppt koldioxid ackumuleras i atmosfären och förvärrar klimatkrisen. På kort sikt, som en övergångslösning, är det så klart fantastiskt att vi minska utsläppen. Men vem investerar 3–4 miljarder i något tillfälligt? Låt oss reflektera över tidsperspektivet.

Det pratas ofta om att samhället ska ställa om till nollutsläpp år 2045–2050. Man pratar däremot sällan om hur dessa mål är helt beroende av en optimistisk teknikutveckling, avseende just infångning av koldioxid. Utsläppskurvan behöver inte dyka, ner menar man, om någon i framtiden fångar in utsläppen från idag. Vi vet bara inte hur det ska gå till, vem som ska betala och i vilken omfattning det är möjligt.

Om vi är realistiska och bara räknar med att fånga in koldioxid från koncentrerade ”punktutsläpp” (i stället för att blint tro på att vi kan fånga in till synes obegränsade mängder koldioxid direkt ur atmosfären) har vi i bästa fall ungefär 3 år på oss att göra Sveriges andel för att begränsa utsläppen motsvarande 1,5 gradersmålet. Det här är helt enkelt en matematisk ekvation av hur mycket vi hittills har släppt ut och i vilken takt vi släpper ut idag. Alternativt har vi ungefär 7 år på oss för att åtminstone hålla Parisavtalets mål om 2 grader. Detta konstaterade forskare vid bland annat Uppsala universitet i en rapport som släpptes i mars 2022. Bromsar vi utsläppen kraftigt, i storleksordningen 20% per år, köper vi oss mer tid.

Problemet är inte bara att det kommunala bolaget Umeå Energi med denna satsning kommer att bidra till en fortsättning av det ”förbränningssamhälle” som vi behöver lämna bakom oss. Umeå Energi sumpar också möjligheten att permanent binda all infångad koldioxid från ett av Västerbottens i särklass största ”punktutsläpp”, dvs. precis ett sådant fall som ingår i den realistiska bedömningen av koldioxidinfångning. Om fler kommuner skulle ta samma beslut som Umeå, skulle alltså även det realistiska bli orealistiskt.

Bara en tredjedel ska lagras permanent i berggrunden. Resten hävdar man har sitt ursprung i förnyelsebar råvara, trots det egentligen verkar vara våra ständigt växande behov som styr resursuttaget. Så mycket som 80 procent av den biomassa som tas ut ur den svenska skogen har uppskattats bli bränsle eller andra kortlivade produkter. En förmildrande omständighet vore om dessa utsläpp åtminstone fångades in permanent, för att på så sätt fungera som en ”kolsänka”, även om detta i verkligheten också vore en långt ifrån perfekt lösning.

I stället för att ta ansvar och binda alla utsläpp från Dåva permanent, kommer Umeå kommun nu i praktiken att fånga in sina utsläpp för att ”exportera” dem från sitt samvete och låta dom förbrännas av någon annan. Det är i sammanhanget också värt att nämna hur sorgligt det känns att Umeå Energi landat i det här beslutet, trots att dom i dialog med FridaysForFuture Umeå visat sig vara högst medvetna om att all förbränning har ett ”bäst före datum” i samhällsomställningen och att infångad koldioxid inte bör användas i kortlivade produkter (så som bränsle) om vi ska klara av våra utsläppsmål.

Carl Weidenstolpe

Aktiv i FridaysForFuture Umeå

#fridaysforfutureumeå